Blivit lite dagvill av att ligga hemma i veckan, vaknade med täppt näsa, ond hals och huvudvärk, hade hoppats på att vara frisk så man fick sig en ordentlig helg men icket!

Tomas är slut efter en tuff vecka och sover fortfarande. Jag läser aftonbladet, facebook mm. men börjar lessna nu.

Sprang på en artikel om molly sandén som diagnostiserats med typ1 diabetes, det mest intressanta (i många fall) med nätupplagor enligt mig är att skumma igenom lite kommentarer som folk skrivit till artikeln. I det är fallet var det en mamma som var mycket besviken att det inte pratas mer om denna hemska sjukdom som även hennes barn har. Någon annan kontrar med att av alla autoimmuna sjukdomar man kan drabbas av kanske inte diabetes typ 1 är den värsta, och genast blev det liv i luckan. Visar sig att den andra kommentaren också var någon som hade typ1.

Det blev så oerhört tydligt hur långt ifrån varann de var på acceptans skalan. Det ena har accepterat och försöker leva livet så bra som det går och känner då att "det hade kunnat värre" medan den förste kanske inte riktigt accepterat sjukdomen. Det finns ju verkligen inte rätt eller fel här och självklart har sjukdomen olika inverkan på olika personer och är barnet litet är det kanske svårare. Det jag vill få fram är att man inte kan diskutera ämnet om man är så långt ifrån varann vad gäller acceptansen. En sjukdom kan också sätta sådana djupa spår i oss att det är helt omöjligt att vara objektiv.

För att spinna vidare på detta så är ordet och innebörden av acceptans väldigt olika för oss alla. Många patienter kan bli väldigt arga om jag tar upp det. För mig handlar inte acceptans om att ge upp! Men för att få någon ro i kropp och själ, inte låta sjukdomen eller smärtan ge så stor påverkan på familj och fritid kan man ibland behöva acceptera läget som det är just nu. Att lära sig sina gränser och leva med fokus på det som Är bra. Ingen mår bra av ett fullständigt sjukdomsfokus, tror jag, men att fortsätta ha ett driv för att förbättra situationen är positivt i hanterbar dos.

Lördags filosofen ska nu sätta på lite kaffe och locka upp Tomas från hans skönhetssömn.

Regnväder ute, känner att jag snart klättrar på väggarna!